fredag 12 december 2014

Arkitektur 7/14 om glappen på bostadsmarknaden

En text som jag glömt lägga upp, tidigare publicerad i HD Kultur här.

Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa kostnaderna.
Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna kliva uppåt i bostadshierarkin.
Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner - som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för penningstarka målgrupper?
De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja, där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på 15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.
Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers, att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så att folk ändå har råd att bo.
Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi. Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer och kvalitativt byggande, även i större skala.
I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja nya innovationer för vår tid?   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar