tisdag 22 februari 2011

Tidskriften Mana om staden

Texten tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Tidskriften Mana har i nr 3–4 2010 ett temablock om staden och stadsplanering. Temaredaktör Nazem Tahvilzadeh skriver i sin inledning att man vill lyfta fram perspektiv på ”stadens rasifierade karaktär” och undersöka problemen, verkligheten och möjligheterna. Det ska i grund och botten, skriver han, handla om den antirasistiska staden.

Ämnet ligger i tiden och utgångspunkterna är relevanta. Hur staden fysiskt formas inverkar på maktrelationer mellan invånarna, vem som kan röra sig och bo var, vem som får plats och vilka som utesluts. Tyvärr blir ofta temablockets texter väl förutsägbara, och hålls på en teoretisk och samtidigt förenklad nivå.

Ett exempel är Tahvilzadehs artikel ”Antirasismens arkitektur”. I ett samtal med två arkitekter – Vanja Larberg som arbetar med hållbarhetsfrågor i Göteborgs stad och Jenny Stenberg som är planeringsforskare på Chalmers – efterlyses nya generationer arkitekter som är mer medvetna och engagerade i en demokratisk stadsbyggnadsprocess. Att ”delningen av staden sker utifrån växelverkande maktmekanismer” och att det spelar roll hur den planeras och byggs är knappast några nyheter.

Men diskussionen stannar härvid. Här nämns inga visioner om hur en antirasistisk arkitektur skulle kunna uppstå, inga exempel på var en sådan kanske redan existerar. Och varför inte lika gärna – i intersektionalismens tidevarv – prata om en antisexistisk, antikapitalistisk eller klassmässigt jämlik arkitektur?

En viktig förutsättning – hur bostadspolitiken kan utformas så att underprivilegierade grupper kan få tillträde till städernas bostadsmarknad – nämns knappast här eller på andra håll i tidningen.

Två texter handlar om hur stad faktiskt görs, ständigt och genom människors handlingar. Den ena är arkitekten Johanna Kaarmans artikel ”En enkät är inte dialog” om medborgardeltagande i stadsplaneringen. Hon har besökt Dialoglabbet på Garaget i Malmö, en gammal industrilokal som gjorts om till kafé och stadsdelsbibliotek. Här träffar hon Emelie Wieslander, som lär ut dialogtekniker för att utarbeta handlingsplaner eller identifiera utvecklingsområden.

Det är ett långsiktigt och träget arbete, som först och främst bygger på att de kommunala förvaltningarna börjar se vinsterna av att prata med medborgarna. Kaarman har också träffat urbanforskaren Carina Listerborn, som ger en bakgrund till hur idéerna om medborgarmakt växt fram och också pekar på distinktionerna mellan medborgardeltagande och verklig, delegerad makt och kontroll över ett skeende.

”I staden utan papper” av Maja Sager handlar om de invånare i städerna som inte är medborgare. För den papperslöse flyktingen erbjuder staden en möjlighet att hålla sig gömd men ändå arbeta, kämpa för sina rättigheter och vistas på offentliga platser. Storstaden rymmer möjligheten att röra sig obemärkt bland andra människor och förbli anonym, även om det krävs en ständig vaksamhet.

Sagers artikel bygger på intervjuer med papperslösa och sociologen Helena Holgerssons forskningsprojekt. Holgersson har gjort stadsvandringar i Göteborg tillsammans med papperslösa och gjort kartor över de platser de brukar besöka och tycker om.

Berättelserna och kartorna ger en annan bild av papperslösa än den av stillasittande människor gömda bakom neddragna persienner. Men det handlar också om att se staden genom andra ögon: vilka platser blir viktiga – köpcentret där man blir en i mängden, biblioteket – och vilka blir farliga – en spårvagn om man inte har giltig biljett, öppna plaster där man kan bli fångad av en övervakningskamera. Kommersialiseringen av stadsrummet, vilken är ett återkommande tema i artiklarna, blir extra påtaglig för den som vistas där i andra syften än att konsumera varor eller upplevelser.

Begreppet stad, menar kulturgeografen Moa Tunström i sin artikel ”Segregationens två poler”, blir alltmer synonymt med innerstadens täta, funktionsblandade och konsumtionsinriktade kvarter, medan ytterområdena definieras som något annat, som förort.

Utmaningen i att skapa socialt hållbara storstäder ligger i att mentalt och i praktiken göra dessa områden – som rent geografiskt ofta ligger nära centrum – till en del av staden. Det gäller inte minst medelklassens villaförorter, vilka är ett lika tydligt uttryck för segregation som höghusområdena. Hur dessa homogena miljöer påverkar en stads sociala och ekonomiska infrastrukturer diskuteras sällan.

Manas temanummer om staden visar på några av spåren i det pågående samtalet om stadsplanering, utan att lyckas gå särskilt långt i något av dem. Det är synd – ambitionerna finns där, och hade redaktionen än mer vågat lämna det akademiska rummet och bege sig ut i den verklighet man vill beskriva hade det kunnat bli riktigt bra.

2 kommentarer:

  1. Har absolut inte läst MANAS nummer men en del av frågorna du ställer har jag också ställt mig konkret om Malmö. Varför blir vissa områden "bra" och andra "dåliga". Om man jämför Augustenborg och Mellanheden så är de byggda samtidigt, mycket MKB-lägenheter men idag utvecklade till så olika befolkningar. Se Lorensborg, varför är det som har Malmö högsta bostadshus längs en trist motorled någon slags skimmer om finförort över sig, när andra mindre exploaterade områden har försämrats genom åren. Vid ett snabbt betraktande utifrån kan man inte se skillnaderna och de är säkert en komplicerad kombination av ekonomi, rykten, utbildningsnivåer, status mm som man med svårighet kan skapa fr det är så subtila skillnader. Mode skiftar ju också och ibland är stadskärnan slum och förorten det fina. Svåra frågor helt enkelt där svaren hela tiden frändras.

    SvaraRadera
  2. Ja, det enda som man kan vara säker på är att preferenser, moden och olika stadsdelars status förändras över tid. Så hur planerar man då? Ett sätt, som verkar bli allt mer förhärskande, är att lämna det statiska, snävt funktionsbestämda planerandet och byggandet. Istället tänker man mer i banor av "noder", "mötesplatser" och strukturer som kan omformas i takt med att demografin och invånarnas rörelsemönster förändras. Malmö är rätt spännande i den bemärkelsen, till exempel i arbetet med det så kallade Rosengårdsstråket och hamnområdena, och planerna på förändringar i infrastrukturen (nya lokaltågsstationer, cykelbanor, kanske spärvägstrafik).

    SvaraRadera